Många har ju ändå musiksmak efter humör och allt det där, ni vet folk som har "kärlek" som namn på en av sina spellistor.. Jag har prövat det och jag lyssnade aldrig på den.. Nu har jag en med typ gamla goa låtar och vissa av dom är ju ändå lite depp såhär. Jag har aldrig lyssnat på dom, playas någon av dom byter jag direkt.. Vilket humör jag än är på, orkar verkligen inte sånt. Jag vill ju inte vara deppig liksom och det är väldigt sällan jag är det också så känns ju sjukt fel att lyssna på låtar som gör att jag mår dåligt..

Många är ju också såna människor som verkligen flyr in i musken för att typ "uttrycka" sina känslor och skulle verkligen inte kunna klara sig utan sin musik. Visst, jag tycker om musik och allt det där, men min musik är aldrig något jag använder för att uttrycka mina känslor. Okej, jag har nästan alltid en del från en låttext som rubrik här men det är ytterst sällan den faktiskt betyder något. Min musik har aldrig hängt ihop med mina känslor, det känns som värsta pikarna typ. Haha nej, för mig är musik bara typ ljud. Låtarna är alltid bara låtar, hihi. Tror inte ni orkar läsa allt detta :)

Jag och min lärare pratade faktiskt om just detta idag, vi har typ samtal varje vecka på min skola. Och idag blev det himla djupt asså.. Han är så söt, så himla snäll, kunde verkligen inte fått en bättre lärare känner jag! Han började säga att han alltid blir så imponerad över hur lugn jag är, typ harmonisk, allt är alltid bra hur stressigt det än är. Så började vi prata om att det snart är dags för studenten och helst plötsligt, hur vi kom inte på det vet jag inte, sitter vi och snackar om hur jag har utvecklats till en "ung vuxen kvinna"... Han såg hur jag förändrats sedan vårt första samtal för nästan ett år sedan, blivit mer säker på mig själv och vad jag kan göra. Så nämnde jag att jag är den person nu som jag ville att jag skulle vara när jag tittade framåt för två år sedan typ. Liksom glad, nöjd, positiv och att jag inte hänger upp mig på saker, jag går liksom inte och deltar (heter det så?) i saker som hänt utan släpper det väldigt fort och går vidare. Det har jag liksom haft jätteproblem med innan, jag går genom saker och hänger upp mig, men nu låter jag det bara passera om det inte passar mig.  Och det är ju verkligen en jättebra egenskap tyckte han, det är ju inte lätt att bli den person som man vill vara. Det händer absolut inte över en natt och det kräver mycket och har ju verkligen inte varit lätt. Men jag har alltid haft en bild av hur jag vill vara och idag när vi pratade så slog det mig att jag är faktiskt där nu. Jag har lätt för att förändra saker och mig själv till det som jag vill att de ska vara. Jag vet när något inte passar, just för att jag vet hur jag vill vara och vad jag vill ha.

Som bilden under säger, om saker går bra - njut av det för det vara inte förevigt. Men om det går dåligt - oroa dig inte för det kommer också att förändras så småning om!

Jag ska alltså boka in en tid för att ta den första sprutan mot livmoderhalscancer och jag vill inte alls!! Alltså, jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. För det är ju faktiskt bara ett litet stick, om jag ska växa upp lite så känns det ju nästan inte. Eller okej, det gör det visst men det är ju över typ direkt. Mest är det känslan av att jag har en nål i min arm, kan inte ens titta på när någon annan tar en spruta eller typ blodprov. Jag var med när mamma gjorde det för några år sedan, shit det var nog en av de värsta tio minutrarna av mitt liv... Dramatisk jag är, men ärligt. Jag kunde inte titta eller ens vara i närheten av henne, blev typ helt likblek och dom typ läkarna eller vad dom är tvinga i mig en kaka för att jag inte skulle svimma.. Samma sak hände när alla skulle ta den svininfluensa sprutan, som inte jag tog tack och lov. Var bara utanför rummet där dom fick den och kunde verkligen inte stå still och blev helt stirrig..

Men jag ska fan ta mig i kragen och ta den där jävla sprutan! Ursäkta mitt spåk, men måste växa upp när det gäller det är känner jag! Jag ville liksom inte åka utomlands över jul och nyår bara för att jag i så fall skulle behöva vaccinera mig... Jag menar, hallå?? Tackade nej till Zanzibar bara för att jag inte ville ta en liten spruta... Skjut mig! Nej, ska aldrig nämna det här igen, kände bara att jag behövde skriva av mig.. Typ övertala mig själv att det inte är så farligt! Jag ska boka in en tid med mamma, så att det verkligen blir gjort annars kommer jag typ förtränga det och missa min tid eller något...

Asså denna texten hänger lite ihop med det inlägget om mina ambitioner, då jag hela tiden måste jobba med att leva just för stunden. I och för sig gör jag det ibland, jag tycket om att vara spontan inom vissa områden och bara se vad som händer. Men inom mål och allt kan jag snöa in min lite för mycket på framtiden och glömma alt det jag har för stunden.

Här river dom River Court och Karen's Café!

1. Min bild av Elsa och alla andra från Sofi Fahrmans böcker är helt annorlunda, både utseendemässigt och personlighet
2. Avsnitten är korta och innehåller inte något intressant över huvudtaget, det hinner ju knappt börja innan det är slut
3. Elsas vän i Stockholm heter Maria och inte Johan.....

Men egentligen, vad ska vi annars beklaga oss över? Vi har inte sådana problem som U-länder? Vi har mat på bordet, får gå i skolan gratis och har goa vänner. Om vi ska klaga över något av dessa saker anses det lika töntigt som en btyten nagel, typ åh, jag har så mycket i skolan eller gud vad tidigt jag börjar idag.

Vi bor i ett I-land med riktigt bra förhållanden till allt, inga av våra problem är att jämföra med de problem dom har i Afrika. Men något måste vi ju klaga på, något måste vi ju prata om. Vi skapar våra egna problem, vi vet hur oviktiga dom är i en allvarlig situation, vi väljer ju inte att skicka pengar till Rädda Nageln istället för Rädda Barnen. Men vi har olika problem i olika länder, med olika förhållanden.

Så istället för att sucka när någon blir besvken över en bruten nagel, tänk på hur bra vi har det när vårt största problem är en bruten nagel. Istället för att svara något spydigt som men skärp dig, tänk på barnen i afrika när någon klagar över skolan, tänk på hur bra vi har det när vårt största problem är för mycket plugg. Var nöjd och tacksam för att våra problem inte inte handlar om krig och andra riktigt komplicerade saker.

Vad jag menar är att njut av att det sitter en tjej bredvid er som gnäller över sin nagel istället för sin tomma mage..

Köpte Sofis mode i fredags och läste om just detta då, att företag använder filmer som ett ställe att marknadsföra sig? Typ för att reklam på TV inte längre är lika effektfullt som förr, nu kan man ju bara zappa runt lite och hitta något medan programmet man tittar på har paus. Jag kan tänka mig att en del tycker detta är både manipulerande och lite sjukt, men egentligen, vad föredrar vi? Reklam var och varranan minut eller reklam ibyggd i en film? Asså tänk att olika företag och märken ändå kommer finnas i filmer och att de nu bara finns där på grund av en anledning? Är det inte så mycket bättre?

I Sofis mode tog dom typ exempel från Sex and the City, där Manolo Blahnik syns hela tiden. Asså designern är ju en del av Carrie, hennes liv och hela storyn, tänk då att skorna finns där för att marknadsföra för designen också. Asså Manolo Blahnik spelar ändå en stor roll i filmen, så varför inte låta det vara marknadsföring..?

Jag tycker detta är skitbra, jag hatar i och för sig reklam på TV (det är därför jag bara tittar på DVD och dator). Men så länge det inte är skitmärken och företag och dom visar och "rekomenderar" tycker jag detta är riktigt inspirerande! Tänk om reklampauser i TV faktiskt försvinner? För nu på senare tid har det ju bara blivit mer, typ 5 gånger under ett program.. Jag kommer ihåg när det bara var två reklampauser, plus den mellan programmen, uder ett 40 minuters program.. Nej, detta kommer bli bra, det känner jag på mig.

Plus att man får upp ett annat öga för företag och märken, då vanlig reklam ofta gör en arg eftersom man vet hut mycket som ljugs där. Under en film beundrar man ofta information man får.. Har ni tänkt på det? ;)

Jag tror nog faktiskt inte på att det finns någon mening med livet, jag tror inte att vi ska uppleva och uppnå vissa saker. Jag tror inte att jag måste förmedla något eller tillföra något gott med min tid här på jorden, jag tror inte att jag måste göra gott under den tid jag har.

Ibland kan jag tro att det är det livet handlar om, att jag måste, vill, borde, ska göra något som märker min tid som människa. Att det måste gynna andra. Ibland tror jag att det inte betyder något om jag inte gör något som betyder något.

Andra gånger tror jag att det enda som betyder något är att jag är lycklig, att jag trivs. Att jag gör något som jag vill för att jag mår bra av det, att jag göra något som bara är meningen att jag ska må bra av. Och att detta senare, om så vill, även får andra att må bra.

Men om jag tänker efter, kan jag ibland tycka att dessa två saker är exakt samma sak. Att det inte spelar någon roll, över huvudtaget, om jag tror det ena eller det andra. För vad jag än gör så kommer det betyda något för mig, vilket egentligen är allt som betyder något.

Ni behöver verkligen inte läsa detta, kände bara för att skriva av mig lite. Ni kan bara bläddla ner om det är så.

Förresten, visste ni att branshorganisationen inom medellargentur i USA har satt upp krav på att modeller inte får vara under 16 år? Detta är ju förstås för att modeller ska vara sunda och representativa för konsumenterna, att en 14-åring tar på sig rollen som vuxen kvinna och modellar målgruppens kläder är väldigt osunt. Modellidealet är knappast oproblematiskt och därför tänker länder på vilka som ska representera målgruppen.

Jag gillar att argenturer använder sig av "äldre modeller", ex. Kim Cattrall, Samantha i Sex and the City. Hon är 57 år och var ett självklart val för att presentera Oil of Olays anti age body lotion vid reklam. Jag gillar vekligen henne och gillar att se henne som modell. Även Kate Moss och Halle Berry är "äldre" modeller och riktigt snygga, dom borde vekligen inte skjutas under mattan.

Aa, det finns ju ett tiotal äldre modeller att se upp till! Jag tycker detta är jättebra, det påverkar så himla många med det här modellidealet. När modellerna inte ens är häften så gamla som en eller ens ser ut så på riktigt. Detta låter lovande, vi behöver lite omväxling på den fronten tycker jag. Om vi har tur kanske det gamla "goa" modellidealet försvinner...?

Blake Lively har ändå inte varit med i något jättebra, förutom Gossip Girl. Det ända man ens känner till annars är "Systrar i Jeans", men det som gör henne så stor är ju helt klart hennes klockrena stil. Hon sätter det vare gång, varje röda mattan tillställning; snygg röd klänning eller elegant svart klänning osv. Hon får alltid till det på röda mattan! Hon är verkligen en inspirationskälla den där tjejen, en riktig fashionista. Man blir inte musa för Lagerfeld och Chanels ansikte utåt för ingenting.. Jag menar, Chanel är ju faktiskt Franskt, vilket är modets hemland.... Eller vad säger ni?

Jag tycker verkligen det här med Rosa Bandet är toppenbra, såklart. Men från början var det ju liksom bara en rosett och nu är det knivar och armband! :D Jättekul att det inte bara är en rosett liksom, för jag tycker inte att dom är jättefina att ha på sig, men ett armband eller en kniv kan man ju faktiskt använa. Eller vad säger ni?

Ett sånt här armband köpte jag i alla fall för några år sedan, tycker fortfarande det är fint att ha ibland!